Konsten att tälja

Niklas Karlsson är yrkesverksam slöjdare med handverktyg som specialitet. I Konsten att tälja får man lära sig grunderna i att tälja användbara bruksföremål med kniv och yxa. Hans vackra slevar, stekspadar och andra föremål används av många som vill rensa ut plast från sitt kök. Förutom att dela med sig av sin kunskap i täljandets konst ger Niklas mängder av tips kring verktyg (knivar, yxor, skölpar) och hur man konstruerar sin egen täljhäst och förbättrar vedkubben. Hur man samlar material till sitt täljande är en viktig del, liksom efterbehandling med olja och färg. Det finns också goda råd för den som vill dekorera sina alster, bygga en enkel hylla eller göra en näverask. 

Niklas Karlssons blogg ahardslojdlife hos magasinet Hemslöjd har följare över hela världen. I början av oktober 2017 utkom hans första bok THE ART OF WHITTLING i England. Den svenska utgåvan publicerar vi i januari 2018. 

Niklas berättar om en personlig resa från barndomens somrar i södra Lappland, uppväxten i Stockholmsförorten, folkhögskoletiden i Västerbotten och slöjdskolan i Stockholm. Idag är han bosatt med sin familj i Hälsingland i närheten av Ljusnan, vid vars strand han gärna sitter och täljer. Men vägen dit har gått över det mesta som har med trä att göra, från knivmakandets silverlödningar till timringsjobbets kraftfullt bearbetade ytor. Han håller kurser och workshops, gör utställningar och på youtube kan man studera hans yrkesskicklighet i instruktiva filmer.

Jag har täljt i hela mitt liv. Det är en del av min familjs kultur. Mina förfäder anlade 1822 ett nybygge, som idag är byn Grundsjö, i södra Lappland. Min farfar tillverkade allt han behövde av skogen runt honom. Han gjorde båtar, hästredskap,jordbruks- och jaktredskap.

Själv växte jag upp i Upplands-Väsby, en förort till Stockholm, och jag minns ljuset som skymtade genom garageporten när min pappa arbetade där på kvällarna. Under de där kvällarna i garaget lärde han mig täljandets grunder, och jag fick välja min första kniv från en postorderkatalog. Det var en stor fällkniv gjord för jakt. Inte världens bästa val, förstår jag idag. Jag minns så väl hur jag satt under en stor gran, djupt inne i skogen, och fällde igen kniven rätt över fingrarna.

Det var först efter att jag fyllt tjugo som jag började tälja på allvar. Jag hamnade på en kurs med slöjdaren Ramon Persson, som behärskar allt från att sy i läder till inredningssnickeri. När jag gjorde en träläst till ett läderfodral, sa Ramon att det såg ut som om jag visste vad jag gjorde. Jag minns att jag tänkte: ”Gör jag?” Efter kursen skulle jag göra en kniv med läderslida. Det var då den slog mig med full kraft - kärleken till materialet trä.

I många år kombinerade jag täljandet med timmermansjobb och byggnadsvård. Arbetet med gamla timmerhus gjorde att jag fick en förkärlek för återanvänt, gammalt virke och grova, handbearbetade ytor.

På senare år har jag koncentrerat mig på att tälja skedar och andra köksredskap för bak och matlagning. Under den tiden har täljningen fått anpassa sig till livets nyckfulla vägar och skedarna kommer till vid älven Ljusnans höga, skogsbeklädda stränder. Det har berikat både mig och skedarna: en underlig känsla av rewilding kan komma över mig. En känsla av att jag och skedarna är ett. En känsla av helhet. Men också känslan av att det jag skapar kommer från en helt annan plats - från själva djupen och isarna där vid älven, från stormarna och de lyftande dimmorna… ett skådespel där jag bara är en betraktare.

Lusten att skriva har alltid funnits. Tidigt nittiotal gick jag skrivarkursen på Biskops-Arnö folkhögskola. Det blev att jag använde färdigheterna från det året till att skriva artiklar, bloggar och låttexter istället för något skönlitterärt projekt. Allt det resulterade sedan i “Konsten att tälja”.